Jag är så besviken. Hur man kan låta något gå så långt?

Jag trodde att jag kommit över det här nu, att jag lämnat det bakom mig och gått vidare. Men jag blir inte av med det.

Jag har alltid trott att det var i hjärtat man kännde avundsjuka. Att det var i bröstet det högg till.

Men det är i magen det känns, som om något ligger där och bränner; en glödhet sten som slängts i med en sådan kraft att det känns som allt i kroppen slåtts i spilror.

Jag vill inte känna så här. Men jag kan inte hjälpa det.

Det är ju egentligen bara en tanke än så länge, inget är verklighet. Jag vill inte ens tänka på hur det kommer bli sen.

Hur som haver, så har jag underbara vänner och tack för att jag fick tillbringa dagen med er!