Tack.

Idag är en sån där blandad dag.
En dag då jag känner allt och inget.

Hur kom det sig att mitt liv blev så himla komplicerat helt plöttsligt?
Eller är det inte det kanske. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre.
Jag känner mig förvirrad. Förvirrad av mig själv och förvirrad av andra.

Men jag känner också att jag vuxit en aning. Att jag lärt mig något om mig själv.
Och att det jag upplevt/upplever inte nödvändigtvis är dåligt. Inte enbart i alla fall.
Nu vet jag kanske hur jag ska göra när något sånt här händer igen.
Eller så kommer jag aldrig lära mig. Om det nu är något man kan lära sig, något man kan ändra på. Jag vill ju gärna tro det.

Nu ska problemen få ett slut. I alla fall det här problemet. För snart orkar jag inte längre. Ett år, ett helt jävla år.

Jag hoppas att jag lyckas lösa det här, att vi lyckas. Och att det som händer i slutändan blir bra.
Vad det nu än blir.

Jag är otroligt lycklig över att jag har så många som bryr sig, som får mig att må bra. Tack till alla er. Tack för ert tålamod och era ord. Tack för er tröst och era kramar. Tack för att ni finns och tack för att ni gör mig glad när allt känns hopplöst. Tack<3